Arkiv | Bröstcancer RSS feed for this section

8-års-kontroll på Onkologen

10 Maj

Så var det dags för den årliga kontrollen på Onkologen. Jag går varje år eftersom jag är med i Pantherstudien. Alla prover var bra. Men jag beklagade mig över min trötthet, mina kognitiva problem och allt annat som är fel med min kropp. ”Det kanske är dina mediciner som ställer till det för dig”, svara han då. Hm.

Redan i oktober förra året hörde jag av mig till Onkologen för att få hjälp med dessa problem. Då hette det att det inte var troligt att det berodde på Tamoxifen eftersom jag tagit dem så länge. Förslaget hette då utmattningssyndrom eller -depression och rekommenderades att höra av mig till vårdcentralen. I och med att jag är öppen för förslag så länge det leder åt rätt håll så ringde jag såklart vårdcentralen och bad att få en tid med min husläkare. Detta var i början av oktober. Jag fick tid strax innan jul. Jag fick dock en kontakt hos en kurator som hjälpte mig att få remiss till PDT. Jag var vid det här laget helt inne på att mitt mående berodde på psykiska skäl. När jag väl kom till läkaren sjukskrev han mig på 25% i fem veckor. Det gjorde att jag kunde ha kortare arbetsdagar. Vet inte om det gjorde någon nytta dock….

Det gick några månader och i början av mars fick jag ett rejält skov med dåligt mående och jag tog åter kontakt med min husläkare och fick ganska omgående en telefontid. I vårt samtal var mina funderingar på om det ändå hade med min östrogenbrist att göra. Min läkare tog alla tänkbara prover, förutom vanliga sköldkörtelprover så även på bisköldkörtel eftersom mina symptom var tecken på överfunktion. Men alla prover var bra. Då började vi diskutera om jag ändå skulle prova SSRI eftersom det är det enda man kan ge för att ge lättnad vid östrogenbrist. Framför allt gäller det värmevallningar (som i och för sig inte är mitt största problem). Jag läste detta i en artikel i läkartidningen. Tydligen är det vanligt att kvinnor avbryter sin behandling på grund av att de mår så dåligt på medicinen.

Hursomhelst. Min onkolog förklarade att det inte är en stor risk att göra ett uppehåll på tre månader för att se om mitt mående förbättras. Efter 8 år av antiöstrogen behandling är vinsten för ytterligare behandling väldigt liten. Detta måste då vägas mot måendet och livskvaliteten. I och med att jag gick hårt ut med 5 år på Zoladex och Letrozole så kanske inte vinsten är så stor idag, 8 år senare. Efter tre månader ska vi ha ett telefonmöte. Om jag mår mycket bättre utan medicinen ska den helt plockas bort.

Så, nu är första dagen utan Tamoxifen.

Annonser

6-årsbesök på Onkologen

25 Maj

På förmiddagen idag ringde telefonen. Det var min doktor som berättade att han blivit upptagen under torsdagen (då jag hade tid bokad hos honom) men att han gärna vill träffa mig och undrade om jag kunde komma idag i stället. Såklart jag kunde. Vilken läkare ringer och bokar om sina besök själv? Han är så jäkla bra. Och det var tydligen mina blodvärden också (förutom de vita blodkropparna som låg lite lågt, men inte att oroa sig för). Vi hade ett litet uppföljningssamtal angående det genetiska också eftersom det är han som hållit i den utredningen.

Och äntligen fick jag höra något positivt om det här, att sannolikheten för att cancern skulle komma tillbaks inte var sådär jättestor precis längre. Det går ju såklart inte att garantera men med den aggressiviteten jag hade så borde det hänt något redan. Jag var tvungen att ta i lite trä, för den annars så inte precis vidskepliga person jag är är livrädd för att Jinxa just det här. en Tamoxifen får jag ta i fyra år till ändå. Men det kan jag leva med.

Tänk sex år! Det är inte klokt!

 

 

En comeback

22 Maj

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev här och är lite sugen på att bruka allvar med bloggen igen. Fast det har jag ju sagt förr. Och det vet vi ju hur det gått.

I veckan som kommer ska jag på kombinerat 6-årsåterbesök/uppföljningssamtal på onkologen. Så i morgon måste jag komma ihåg att ta blodprover.

Men ikväll tänker vi inte på det utan myser med familjen, grillar och avnjuter årets första ruccola och rädisor som är skördat från odlingslådan vi byggde förra året.  Jag gillar verkligen att den är hög så att det blir superlätt att sköta om allt i den. Jag har planterat ett olivträd, diverse kryddor och sått några rader dessutom.

Jag älskar verkligen den här årstiden när hela sommaren ligger framför oss, när växtligheten grönskar till sig och det är varmt nog att gå och påta i trädgården.

Nu väntar melonen och prosciutton och jag tänker att nu är det inte många veckor kvar tills vi ska till det underbara landet i söder, parmaskinka hemvist.

image

Att ha fått besked

1 Mar

Idag ringde min kirurg som opererade bort mitt vänstra bröst i mitten av november. Han hade äntligen fått besked från patologen. Och de hade inte hittat någonting! De hade till och med analyserat en hudförändring, men det var inget alarmerade det heller.

Nu hade jag ju gjort en magnetröntgen innan operationen så jag visste att det inte skulle finnas någon större överraskning, men man vet ju aldrig när det gäller det som är mikroskopiskt.

Så, nu vet jag att bröstet var friskt och att mina äggstockar var friska har jag fått besked om innan. Och det känns väldigt skönt. Ett avslut liksom på detta.

……och en väldigt mycket sämre början.

8 Jan

Såhär i backspegeln känns 2015 som ett ganska dåligt år. Det har gått bra. Men dåligt. 2016 ska bli något helt annat, har jag tänkt. Men starten av det här året kunde ju inte ha blivit mycket sämre.

På lördagen, årets andra dag, börjar jag må väldigt märkligt, ont i hela kroppen och över mitt fd vänsterbröst sprids en svullnad och rodnad. När feberfrossan sätter in på kvällen vet jag precis vad det är. Rosfeber. Jag hade det för drygt 6 år sedan i mitt högra bröst. Bara ett par månader före det jag fick min bröstcancerdiagnos.

Jag åkte in till akuten på lördagskvällen och det tog ju sin lilla tid. Och jag blev sämre och sämre. Det gjordes odlingar både från seromet i operationsområdet och på blodet. Vi vill ju inte ha bakterier i blodet. Den trevliga ST-läkaren som tog hand om mig kontaktade min kirurg som lustigt nog jobbade just den kvällen. Han ville lägga in mig. Det ville inte jag. Jag vann.

Hursomhelst så fick jag en dos Dalacin intravenöst och när det var klart fick jag gå hem. Jag höll knappt på att ta mig ur sängen, jag mådde så fruktansvärt dåligt och ångrade lite att jag inte lät dem lägga in mig.

De närmaste tre dagarna åt jag nästan inte alls (förutom antibiotikan då) och gick in och ur sömnen hela tiden. Jag mådde riktigt dåligt. Så dåligt mådde jag inte förra gången jag hade Rosfeber då jag piggnade till nästan direkt efter den intravenösa antibiotikan.

Förklaringen till varför jag var så sjuk denna gången var att blododlingarna visade på bakterier. Och bakterier i blodet betyder blodförgiftning. Min kära favoritdoktor Mari som ju är specialist i infektionssjukdomar och extremt kunnig vad gäller sepsis förklarade hur viktigt det är att komma in i tid i ett sådant fall. Och det gjorde jag ju. Kom in i tid alltså!

Nu mår jag mycket mycket bättre. Idag var jag inne hos en av de tre underbara bröstsköterskorna på Bröstmottagningen. Hon tappade mitt stackars bröst på tre deciliter och det var mer än serom denna gången. Odlingen hade visat på streptokocker vilket ju egentligen är en ganska snäll hudbakterie. Min kirurg tittade också in och såg väl ändå ganska nöjd ut med behandlingen.

På måndag är det dags att jobba. Inte så många dagar dock eftersom på onsdag är det dags för operation av äggstockar.

Är det inte det ena så är det det andra……..

Trevlig helg!

 

Nya bröst

19 Dec

Äntligen har jag fått nya bröst, eller rättare sagt nya bröstproteser. Vilken skillnad det är när det liksom är jämt på båda sidor. Jag har ju gått med den där lilla tygprotesen man får direkt efter operation nu i en månad. Och det blir inte helt bra! Uppgraderade dem en storlek och köpte ny BH. I och med att jag inte kan ha någon urringning gäller det att ha en BH som går lite längre upp så att det inte glipar för mycket. Det ser väldigt märkligt ut annars.

Ska jag börja brukar allvar igen vad gäller min viktnedgång. För att bli rekonstruerad, vilket jag ännu inte bestämt mig för om jag vill, krävs att jag går ner ytterligare ca 12 kg. Sen i somras har jag tappat ca 9 kg (lite mer på en bra dag) så jag är nästan halvvägs. Men det känns som om jag tar det på det nya året och i stället satsar på att hålla vikten under jul och nyår.

Om jag väljer att rekonstrueras finns det bara ett alternativ och det är det som heter Diep Lambå. Det innebär att man tar en bit av magen (hud, fett och ett kärl) och formar det till ett bröst. Med hjälp av kärlet kopplas det på och får fortsatt liv fast några decimeter högre upp. Det blir alltså en transplantation från mage till bröst. Operationen innebär skapande av två bröst och en regelrätt magplastik med ärr från kant till kant så den kräver sin läkningstid. Och just nu har jag ingen större lust för det.

DIEP

Vi får se. Just nu får jag landa i mina nya snygga proteser!

Återhämtning

23 Nov

Det är väl inte så att det är en stor grej med mitt operationärr – det samlas vätska, serom, under huden och det är ganska obehagligt, men långt ifrån så illa som förra gången då även lymfkörtlarna togs – men jag är så trött.

Jag gör inget vettigt över huvud taget. Ligger i soffan och kollar på TV. Tack och lov för Netflix! Jag trivs inte så bra med det, men försöker tänka att det är läkningen som tar kraft. Det är ju trots allt ett väldigt stort sårområde.

Ärret har dock läkt jättefint. Jag var hos sköterskan på bröstmottagningen i fredags och tog bort tejpen från operationen, besiktigades och fick ny fin tejp. Det såg verkligen fint ut. Om än ganska skvalpigt. Men hon tömde inte ut det. Tyckte det var bättre om det fick ordnas av sig själv.

Sen har jag den där förkylningen kvar. Den sitter så segt i mina bihålor att det inte är klokt. Det gör ju inte saken bättre precis.

Nu kommer snart min mamma och syster. De ska utfordra mig och umgås en stund och sen ska de ta den obligatoriska julturen på Vellingeblomman.

Opererad

13 Nov

Tack och lov så satte inte min förkylning några käppar i hjulet och operationen blev av i går.

Jag skulle infinna mig på sjukhuset klockan sju men blev inte opererad förrän vid halv två. Lång väntan. Men jag hade världens trevligaste rumskompis och tillsammans fick vi tiden att gå. Hon hade också opererats förebyggande på grund av BRCA1, men fick gjort en direktrekonstruktion med expanderprotes. Kul det där när man möter en person i ett dygn och det dels visar sig att man har otroligt lätt för att prata med varandra men också att det sen visar sig att hon bor i samma håla som jag, har barn på samma dagis som vi hade till våra barn och dessutom barn på samma skola som vi, ja då är det lite knasigt. Världen är bra liten.

Jag måste få säga ändå att det är en väldigt positiv upplevelse att bli inlagd och opererad. Förutom själva anledningen då. Personalen är ju helt underbar, vissa mer än andra, och så mycket humor och empati. Det sätt man blir behandlad minuterna innan operation är fantastiskt.

Så nu är jag hemma igen. Hämtade mig väl efter narkosen, vaknade snabbt och mådde kanon (förutom lite groggy då). Jag hörde sköterskan på uppvaket säga till sin kollega att hon väl aldrig haft en patient som vaknat med ett leende förr.

Mådde bra under kvällen men var sömnig och lite groggy så jag hade inga problem att somna när det var dags. Däremot så tror jag att jag vaknade en gång i timmen under natten. Jag är ju känslig för ljud, så jag hör varje gång som det larmades i korridoren. Min ”roomie” var smart nog att ha med öronproppar.

Blev utskriven i förmiddags och hämtad så jag fick äta lunch hemma. Ganska förundrad över att man kan må så bra dagen efter ett rätt så stort ingrepp. Nu ska jag vara sjukskriven några veckor och läka.

Och i kväll blir det fredagsmys.

Väntan….

9 Nov

På torsdag smäller det! Då är operation inplanerad och en stycke bröst ska försvinna.

Men jag har blivit så otroligt förkyld. Sådär så att jag till och med hade feber i helgen. Måtte den försvinna till på torsdag. Jag vill inte skjuta upp operationen!

Hade egentligen ett uppföljningssamtal inbokat på onkologen i Lund. När jag nu inte är på topp så ringde jag dit för att höra vad samtalet egentligen gick ut på, underförstått om jag skulle ta mig dig och om det var lönt. Pratade med en mycket trevlig sjuksköterska (de är alltid så trevliga!) som berättade att samtalet handlade om att man ju nu skulle följa mig eftersom jag hade den här ärftligheten, BRCA1. Då berättade jag att jag skulle operera bröst på torsdag och att äggstockarna förhoppnings ryker någon gång i december. Så där var inte mycket att följa om man så säger. Det tyckte inte hon heller så hon tyckte att jag kunde hoppa över mötet och så hörs vi i januari.

Idag jobbar jag hemifrån. Mitt sällansjuka barn har också fått den här förkylningen. Och det med rejäl feber, så jag är hemma med honom. Barn är otroliga när det är sjuka. De hämtar sig så fort, och när de har feber så funkar de hyffsat ändå. I lördags var jag inne hos honom klockan sju och tog hans temp. 39,9 grader!  Han fick Alvedon och två timmar senare vaknar jag av frenetiskt pianospelande. Temperaturen hade sjunkit till 36,9 och han gav Mozart en omgång. Sen kom ju febern tillbaks igen så klart. Men det är på bättringsvägen.

Status

18 Okt

Efter avklarad mammografi och dessutom magnetröntgen kan det konstateras att mitt vänstra bröst är friskt. Tack och lov!

Jag var på kalas igår, lilla svägerskan fyllde år, och fick där frågan om det kändes jobbigt med de stundande operationerna. Jag funderade en stund och kom fram till att jämfört med den känslan jag hade innan mammografin så är detta ingenting. Vem som helst som inte varit sjuk skulle såklart ha ångest inför att operera bort det på sin kropp som definierar sitt kön. Men jag känner verkligen inte så. För jag vet att med den höga risk för sjukdom jag ärvt, så är detta ett så mycket bättre alternativ. Och jag vet att det kvinnliga inte sitter i bröst och äggstockar (förutom det biologiska såklart) utan i något helt annat. Och jag vet att genomgången av bröstcancer är helvetet på jorden. Så jag kommer lätt undan. Men jag har varit arg. Innan.

I veckan som gick fick jag träffa kirurgen som ska operera mig – samma stjärna som sist – och det kändes bra. Han klämde och kände både på vänster och höger sida, såväl bröst som armhåla och allting såg bra ut. Jag passade på och fråga honom om han kunde tänka sig att ta mina äggstockar på samma gång, så att jag slapp gå igenom två operationer. Det ville han inte. För mycket på en gång var hans förklaring. Och den får jag ju köpa.

Operationen blev inbokad till 12 november med provtagning, EKG, inskrivning, sjukgymnast och narkosläkare veckan innan. Så mycket att fixa med när man ska sövas.

Dagen efter ringde jag till Kvinnoklinikens väntelista för att få reda på hur status ser ut för den operationen. Det fanns ännu ingen tid inplanerad till mig och jag vi bestämde att de skulle boka in mig en vecka innan den 12:e eller tre veckor efter, förhoppningsvis innan jul.

Mammografi – avklarad

24 Sep

Med stark ångest gick jag till mammografin i morse. Jag hade Martin med mig som moralist stöd, han hade redan kvällen innan meddelat att han vill med. Vi fick sitta i ett lugnt och stilla väntrum (det har verkligen blivit fint på Bröstmottagningen i Malmö!) och inte tillsammans med de inom screeningen.

Jag fick komma in nästan direkt. – Vi ska ta tre bilder, sa sjuksköterskan. Jag förklarade för henne var jag hade känningar i bröstet. Hon tog tre bilder och sa sedan till mig att sitta ut i väntrummet igen. – Ja, förklarde hon, ni som kommer på remiss blir granskade direkt av en läkare, så att vi ser om vi behöver ta fler bilder (eller ultraljud och finnålspunktion, tänker jag).

Jag gick ut och satte mig hos Martin och väntade. Nervösa. Efter en kvart ungefär tittade hon in till mig och sa – Nu är det klart, du kommer att få svar från din läkare! Hon såg glad ut.

Var det inte mer, tänkte jag.

Efteråt gick vi till ett riktigt mysigt fik som ligger i anslutning till Kvinnokliniken. Där satt vi en timme och pratade av oss.

Ångesten i magen har minskat. Det har vägt över mot den positiva sidan nu på min orosskala.

Och på måndag är det dags för magnetröntgen.

Oro

22 Sep

Jag går i väntans tider för både mammografi och magnetröntgen. Det första blir av om två dagar och det senare på måndag. Anledningen till undersökningarna är att jag ska operera bort mitt andra bröst. Anledningen till att jag fått tiderna så snabbt är att jag börjat få känningar i bröstet. Tycker det känns knöligt, har lite stickningar i det, framför allt ut mot armhålan. Det känns med andra ord inte alls bra.

Nu går jag här med ont i magen och stålsätter mig för att ta mig igenom två undersökningar.

I allt detta måste jag ändå berömma min nya läkare, som jag haft kontakt med sedan hela BRCA1-historien uppdagades. Han är underbar.

Efter att det konstaterades att jag bar på mutationen BRCA1 skickades det iväg remiss till KK för att ta bort äggstockarna. Jag skulle också få en kallelse till ett läkarbesök till denne suveräne doktor. När det inte kom någon, ringde jag i stället till kontaktsjuksköterskan för att fråga vad som händer. Hon skulle ta tag i det sa hon. En vecka senare ringer doktorn själv.

I det samtalet sa jag till honom att jag redan nu visste att jag ville operera bort bröstet. Då tyckte han inte att det fanns någon anledning med att vänta med att skriva remisser förrän vi ses och skickade direkt iväg en till plastik (borttagning och omedelbar rekonstruktion), en till mammografi och en till magnetröntgen. Och så skulle jag få komma på besök till honom också.

Efter några veckor fick jag ett surt brev från plastik. Det var adresserat till min läkare med kopia till mig. Jag var för fet tyckte de, och han var välkommen att skicka in en ny remiss när jag kommit ner ytterligare 14 kg (har gått ner 7 redan) och hållit den vikten i 6 månader. Suck på dem.

Jag fick också en kallelse till mammografi, vilken jag, när jag började ha känningar i bröstet, ringde och bokade om. Visserligen tidigarelades det bara 4 dagar. Men det är bättre än inget. Jag kände också att jag inte vill låta tiden gå när det gällde operationen, utan ville få det gjort så snart som möjligt. OM det nu skulle vara cancer igen vägrar jag låta det gå två månader mellan mammografi och operation. Därför ringde jag min kontaktsjuksköterska igen. Bad henne meddela min läkare att jag ville att han i stället skickade remiss för operation på Bröstkirurgen. Det tog två timmar innan han ringde tillbaks. Fenomenal, absolut!

Jag ursäktade att jag var så påstridig och han sa att han inte tyckte att jag var påstridig på ett dåligt sätt. Han förstod hur jag tänkte. Hans plan var att ta upp mitt fall på nästa bröstkonferens (idag), och där prata med ”magnetfolket” så att jag kunde få en tid för magnetröntgen så snart som möjligt. I förmiddags ringde de och bokade in en tid för magnetröntgen på måndag. Imponerande!

Så nu väntar jag på operationstid och oroar mig för torsdagens mammografi men är väldigt nöjd med hur jag hanteras i sjukvården.

Och så har en till fått svar

21 Sep

Tackochlov har inte heller min bror mutationen BRCA1. Fantastiskt egentligen, att min mamma bara lyckats skicka den vidare till ett av tre barn. Jag måste vara alldeles speciell……

Två har fått svar

17 Aug

Min syster har ju tagit prover för att se om hon har mutationen BRCA1 och detsamma har min mamma. Min mamma fick ta prover just för att de ville utesluta att det kom från den sidan släkten. De trodde att det kom från pappas sida och honom kunde vi ju tyvärr inte ta prov på. Så fel de hade. Mutationen kom från min mamma. Hon blev nog tämligen förvånad. Det blir nog lite äggstocksplock där också. Men fantastiskt att hon hållit sig frisk i 85 år!

Tackochlov så hade min syster inte mutationen. Vilken oerhörd lättnad. Dels för hennes egen skull men framför allt för hennes 25-åriga dotter. Nu slipper vi oroa oss för henne!

Det konstiga i historien och som gjort att läkarna aldrig tidigare misstänkt en ärftlighet är att vi inte har bröstcancer eller äggstockscancer i släkten. Det faktum att min mamma är bärare kan förklara det hela. Hon är enda dotter, har inga syskon. Hennes far hade bara en bror, som inte hade några barn. De var födda i slutet av 1800-talet. Min mormor å andra sidan hade massor med syskon. Men i och med att varken hon själv eller hennes syskon fått den här typen av cancer är det ju sannolikt så, att min mamma fått sin gen från sin fars sida. Komplicerat.

Nu väntar vi bara på besked om min bror. Tack och lov att det är BRCA1 och inte 2, eftersom tvåan ger ökad risk för prostatacancer och manlig bröstcancer.

Och sen är det bara mina egna små som får vänta med att testa sig tills de blir 18 år.

I väntans tider

26 Jul

Går och väntar på kallelse till kvinnokliniken för bortplock av äggstockar. I fredags fick jag en hälsodeklaration inför operation att fylla i. Returadressen gick till Kvinnoklinikens väntelista. Tyder ju på en viss väntan….. Mitten av september hade funkat bra för mig…. kan man få beställa den tiden tack!

Undrar om man kunde få bli av med livmodern också, eftersom den är helt meningslös. Tamoxifen ger ju ökad risk för livmodercancer så varför inte ta bort den också!

Och så väntar jag ju på att få komma till onkologen för att prata kvarvarande bröst. Det är ju egentligen där det finns störst risk. Undrar om jag har ett visst skydd i och med att jag har minimalt med östrogen i kroppen. Tänker att det borde vara så.

Känns som att det kommer att bli en hel del skärande i höst. Det blir ju intressant.

Nu är det bara att vänta…..

Svart på vitt

30 Jun

Så var det då dags för läkarbesök efter provtagning. Tog med min syster, så att hon också kunde ställa många frågor.

Och jo visst. Det var BRCA1. Och syrran fick ta blodprov direkt och har nu 1-2 månaders väntetid.

För min del så gick det iväg två remisser. En till gyn för bortoperering av äggstockar och en till Malmö onk för övervakning av vänster bröst. Tror nog att jag tar bort det.

Säger trots allt som min kära läsare Marie-Louise: ”Vilken jäkla TUR att jag medverkade i studien!”. Både för min egen del, för min familj och mina kommande barnbarn.

Men det känns rätt trist. Fast jag har accepterat det nu.

Det bådar inte gott

22 Jun

Tre veckor efter provtagning dök det upp en kallelse till Onkogenetisk mottagning i Lund. ”Vid besöket kommer du att träffa en läkare och en genetisk vägledare”, skriver de. Det känns inte riktigt som att de kommer att säga att provet inte visade på någon ärftlighet. Eller?

Den 30 juni vet jag.

Edit. Pratade med Elisabeth om genomgått de här testerna. Hennes prover visade varken på BRCA 1 eller 2. Men fick ändå komma till Lund för att träffa läkare och genetisk vägledare för besked om sitt prov. Så än så länge håller jag tummarna.

Att vara lite grand i kris (varning för ett mycket negativt inlägg)

4 Jun

Jag har hamnat i något sorts vakuum, jag vet inte vad jag ska känna och kastas mellan botten och toppen.

Jag är en synnerligen mentalt stabil person, som hanterar det mesta med logik och sans. Om jag är i en sänka så vet jag att jag kommer att komma upp ganska snart igen. Inga problem. Låt tiden ha sin gång.

Nu märker jag att jag inte mår bra. Jag trodde att det var fysiskt med förkylning som sedan gick över till huvudvärk, tryck över bihålorna och skärpeförlust på vänstra ögat. Det här sista drabbade mig i onsdags förra veckan. I måndags gick jag till en läkare som skulle remittera mig till ögonakuten (hittills inte fått någon tid).

Men sedan började jag fundera: Är det stress som förvärrat (eller skapat) dessa symtom? Hur mår jag egentligen? Magknip, högre vilopuls än normalt, spänningshuvudvärk, tryck över bihålorna, kognitiva svårigheter, synnedsättning, hårt spända käkar, melankoli. Men sover som en gris om natten. Jag har alltid kunnat sova. Det låter onekligen som stress…..

Hm, vad är det då som stressar mig:

Det första stora slaget var beskedet om att jag ska äta Tamoxifen i fem år. Stor besvikelse. Eländet här är uppdelat i flera bitar: Känslan av att aldrig få lov att bli kallad för frisk, oro för att inte må bra på medicinen, besvikelse över att inte bli av med en medicin som motverkar viktnedgång (det här har nog tagit extra hårt) och inte minst oro för att få cancer i livmodern (vilket är en av biverkningarna och jag brukar ju som bekant få det mesta).

Nästa slag var beskedet om att det finns stor risk (jättestor) att min cancer är ärftlig. Och då såklart av den värsta sortens ärftlighet (aldrig någonting med måtta, aldrig) vilket innebär risk för cancer i äggstockar (jäääättestor risk) och det andra bröstet (hyfsat stor risk) vilket betyder att jag måste operera bort dem så snart det bara går och utöver det så kan ju min familj vara bärare av genen.

Och dessutom, väntan på ett blodprov som kommer att göra så stor skillnad i mitt liv. Medicineringen kommer jag inte undan men allt det andra. Det hade kunna försvinna om bara provet kom tillbaks negativt (vilket verkar osannolikt tyvärr).

Och på toppen av allt det här så får jag märkligt nog synförändringar på mitt vänstra öga. Vilket naturligtvis oroar mig ytterligare och som får mig att googla på synnervsinflammation och där lär jag mig att det kan vara ett första symptom på MS och då hamnar jag i den här spiralen av oro igen och att jag tänker att ”ja, jag brukar ju få det mesta” och jinxar och ”måste tänka positivt” och så gör jag inte det och så får jag dåligt samvete ”för alla vet ju att man måste tänka positivt”.

Ja, det dåliga samvetet. Jag har dåligt samvete hela tiden. Framförallt för min stackars man som får leva i allt det här och som sliter här hemma. Och mitt känslojag som tycker att jag inte gör någonting och får slås mot mitt logiska jag som vet att det gör jag visst. Jag gör massor. Och han, min man som är väldens bästa och finaste och som jag älskar så mycket, jag hoppas så att han orkar och står ut. Men jag har också dåligt samvete för att jag inte tar hand om mig tillräckligt. Jag måste gå ner i vikt och jag måste träna ”för det motverkar återfall” och jag orkar verkligen inte. Inte när det är så svårt. Inte när maximal insats ger minimalt utfall. Även om vinsten blir fenomenal. En lång lista på allt jag har dåligt samvete över skulle kunna fortsätta här…

Jag som alltid trott på att ”allt löser sig till det bästa” har blivit negativ. Och det är så oerhört främmande för mig.

Och om en vecka mår jag säkert bra igen…..

Förbannad

28 Maj

Så var jag ju iväg på det där läkarbesöket i tisdags. Det som handlade om misstänkt ärftlighet.

Och det var ju inte så upplyftande.

Tydligen var det så att den tumörvävnad och det blod jag donerade till forskning testades på eventuell ärftlighet, även om det inte var tänkt så. Och då visade det sig att just min (och säkert många fler) helt oväntat visade på ärftlighet.

BRCA1 och BRCA2 är gener som kontrollerar cellernas tillväxt och delning. Om det finns en mutation inom antingen BRCA1- eller BRCA2-genen kan den inte längre kontrollera tillväxten och delningen och risken att utveckla cancer ökar avsevärt. BRCA1-mutationer ger ökad risk för både bröstcancer och äggstockscancer. Risken att någon gång under livet utveckla cancer i äggstockarna ligger på mellan 30-40 procent. Risken för bröstcancer är högre och ligger på 60-80 procent. I paketet följer också en kraftigt förhöjd risk att utveckla cancer i andra bröstet för den som redan haft bröstcancer i det första.

Inte så jävla kul alltså.

Nu har jag tagit blodprov och ska bara vänta en månad på svar. Om det visar positivt så kör vi igång med förebyggande åtgärder. Min läkare indikerade att det sannolikt blir så. Han trodde inte att provet skulle komma tillbaks negativt. Tyvärr.

Faaaaan!

Naturligtvis hoppas jag på att jag inte har någon ärftlighet och kan få behålla både vänsterbröst och äggstockar. Men jag är förberedd på det värsta.

Jag känner mig så jävla förbannad. Kan jag inte få lov att bara flyta på nu. Utan mediciner, utan oro. Nope. Så kul ska du inte ha. Känner mig rätt så negativ just nu. Och som en tidsinställd bomb.

Innan jag lämnade de två läkarna sa jag till dem: – Kan ni inte säga något positivt om min befintliga cancer? Det är aldrig någon som är positiv! Att faktiskt ha överlevt fem år från cancer utan återfall (vad jag vet…). Är inte det bra?
– Jo, absolut, tyckte de. Med tanke på hur aggressiv din cancer var så borde ett eventuellt återfall redan ha kommit. Även om en liten risk finns kvar fortfarande såklart.

– Men om jag opererar bort vänsterbröst och äggstockar, är jag då utan risk för cancer på de ställena? undrade jag.
– Nej, fick jag till svar, det finns alltid några celler kvar efter operation vilket gör att det fortfarande finns en risk. Men den risken ligger inte högre än vem som helst annars, och för äggstockscancer är det några procent.

Nej, nu får jag ta fram mitt positiva jag (jag kräker på mitt positiva jag) så att livet blir käckt och trevligt och alla har det bra.

Fan.

(Jag som inte vet en enda i släkten som haft bröstcancer).

Så går jag här med lite ångest igen

25 Maj

Dagen efter att jag varit på återbesök hos den där supertrevliga läkaren, så fick jag ett brev. Det var en kallelse till ett besök på bröstmottagningen. Kalla kårar gick längs min rygg och jag kastades tillbaks dryga fem år. Som tur var fanns där med ett följebrev:

”I samband med att du för ett antal år sedan opererades för bröstcancer vid Skånes Universitetssjukhus i Malmö gick du med i ett forskningsprojekt, ABiM, som innebar att du lämnade blod och tumörvävnad till forskningen.”

Jaha, gjorde jag? Ja å andra sidan, nämn den studie eller det forskningsprojekt jag inte gick med i….

”Projektet syftade till att genom analys av olika ämnen och arvsanlag i blodet och tumören komma fram till bättre metoder att behandla bröstcancer i framtiden.”

Men det var ju ett bra forskningsprojekt jag var med i! Men jag har ju ingen ärftlighet. Det har det aldrig varit tal om!

”Vid analys av dina prover visar det sig att det finns tecken på att det skulle kunna finnas en ärftlig orsak till din bröstcancer.”

WTF!

”Detta kan ha stor betydelse för dig och din hälsa, men även för personer i din familj och släkt.”

Neeeeej!

”Vi skulle vilja träffa dig och närmare förklara dessa fynd, och om du så önskar genom en kompletterande analys bekräfta eller förkasta vår misstanke om att det finns en ärftlig förklaring i ditt fall.”

Absolut, såklart, självklart vill jag det! Men det finns ingen, vad jag vet, som haft bröstcancer i min släkt. Annan cancer, men inte bröstcancer. Å andra sidan, någon måste vara den första.

Så, dit ska jag i morgon. För att träffa inte bara en, utan två, mycket duktiga läkare.

To be continued……