Att ha firat två födelsedagar

8 Jul

I går var jag och mina två ”små” på Landet för den årliga firningen av mor och bror. På vägen hämtade vi upp min mammas äldsta väninna som också skulle vara med. Tänk att vara 88 år och ha kvar sin väninna som man har lärt känna vid 20-årsåldern. 65 år senare är de fortfarande pigga och friska och härliga.

Det var en väldigt varm dag, men ändå ganska härligt. Landet är väldigt backigt och jag knickade mig fram eftersom min kropp var lite ur balans kort sagt. På onsdagen hade M och jag tagit en rejäl promenad (nu-ska-jag-sätta-igång-och-promenera-varje-dag typ av promenad) och 10 meter från ytterdörren trampar jag fel och vrickar (för femtioelfte gången) min högerfot. Jag dröser i backen och vrider till min vänsterfot och vänsterarm. Skrapar upp mitt vänstra knä och båda mina handflator. Så det blir in och linda fot. Dagen där efter när jag nyss kommit ur duschen sätter jag mig ned på sängen och får ryggskott! Åh, denna smärta. Det är helt outhärdligt! Men tack vare lite smärtstillande kunde jag med hjälp ta mig ur sängen och i. Och rörelse är bästa sättet att bli bättre.

Men är det inte typiskt. När man hittar inspiration och lust till förändring (i det här fallet – motion) så är det något som ska sabba planerna.

Hur som helst så hade vi en fin dag på Landet och det är alltid härligt att träffa syskonbarnen och deras respektive.

Landet är en stor dos av nostalgi för mig vilket jag skrev om i det här gamla inlägget.

Annonser

Del 2 – Provence

6 Jul

Efter en vecka tog vi bilen vidare till Frankrike och Provence. På vägen passerade vi Nice och körde in om Promenade des Anglais vilket är paradgatan utmed stranden. Där hade min gammelmoster en lägenhet i vilken vi semestrade. Drabbad av lite nostalgi var jag bara tvungen att ta ett foto på porten och utsikten.

Därefter åkte vi vidare till Forcalquier där vi hade hittat ett boende, visade det sig, på en åsnefarm. Väldigt charmigt med naturen tätt intill och en värd som faktiskt pratade utmärkt engelska.

Staden Forcalquier var riktigt mysig med butiker och restauranger överallt.

En kväll vandrade upp till citadellet Notre Dame de Provence som låg högst upp på toppen. Det var svettig men givande med mystiska vindlingar och hänförande utsikt.

Långa uppförsbackar.

Hänförande utsikt.

En av dagarna tillbringade vi i Roussillon som är ytterligare en väldigt charmig by. Det speciella med Roussillon är bergen och grottorna av ockra som är så rödorange att man tror bilderna man tagit är photoshoppade.

Berg av ockra.

Mina killar.

En annan mycket speciell dag var när vi åkte till Fontaine-de-Vaucluse och vandrade längs med Sourgue och upp till källan i berget. Otroligt varmt även denna dag men då mycket av promenaden var i skugga så gick det ändå hur bra som helst. Vattnet var helt otroligt klart att det gick att se rakt ned i bottnen på floden.

Här springer källan fram.

Sista dagen innan den 190 mil långa färden hem körde vi inom om L’isle sur de Sourge för att gå på deras antik- (och annat skröfs) marknad. Kan också rekommenderas. Visserligen var de väldigt prismedvetna men det gick att hitta ett och annat fynd. Jag köpte två sjalar i cashmere och ett gammalt brevställ.

Del 1 forts. Portofino

3 Jul

En av dagarna i Piemonte körde vi ner mot kusten till Ligurien och den pittoreska hamnstaden Portofino. Väl där insåg vi att hit ska man åka på vår eller sensommar för det var mycket turister. Och värre lär det bli senare i juli. Hur som helst så är Portofino helt underbart. Nu hade vi inte så mycket tid på oss så vi var mest nere och tittade på de enorma båtar som baxades in i den lilla hamnen. Vår bil hade vi ställt i Santa Margherita Ligure, även detta väl värt ett besök!

20180625_14355320180625_15134020180625_15173620180625_15300420180625_15312520180625_155129

Nej, nästa gång får det bli ett längre besök!

Semestern har börjat – del 1 Piemonte

2 Jul

Några dagar innan midsommar åkte vi iväg på semester. Det är egentligen det bästa sättet att börja sin semester – att resa bort, att glömma allt som har med jobb att göra och att vara med sina vänner på de bästa av platser.

Detta året var vår resa uppdelad i två delar.
Del 1. Piemonte (i Italien så klart) tillsammans med fyra andra familjer och ett jättestort hus.
Del 2. Provence och bara familjen på en åsnefarm.

I bakgrunden, vårt stora härliga hus i kvällssol.

Vi hade en stor och märklig pool. Formad som en sjö.

Till midsommar var det stor kransbindningsaktivitet i halvskuggan.

En del av utsikten från vårt sovrum.

Vinrankor. Gillar verkligen synen av vinrankornas prydliga rader.

Vinprovargänget. Vi hamnade på en liten vingård där vi bokstavligen tog innehavaren på sängen. Men vi fick en sådan fin provning och handlade massor med vin.

Vi besökte alla de små städer runt Alba som Barbaresco och Barolo som är kända för sitt vin.

Härliga bufféer på kvällen.

Våra fina ungar i ålder mellan 2 och 19 år. Som ägnade kvällarna åt kubbspel.

Fantastiskt dramatiskt oväder som kom lika snabbt som det försvann.

Häng på kvällen på vår uteplats.

En student

7 Jun

Äldsta sonen har tagit studenten! Det känns märkligt och konstigt och härligt. Nu börjar en ny tid, ett vuxet barn i vårt hem som ska lära sig ta hand om sig själv och ansvara för det som är hans.

Studenten firade vi med fest. Det var toppenväder och svetten lackade et tag där. Efter utspring på skolan var det dags för fest hemma hos oss. Det är lika kul varje gång att ha folk hemma. Men. Det är också väldigt mycket jobb. Efter denna gång insåg jag att det är för mycket jobb att laga all maten och sköta det löpande på kvällen själv. Det behövs inhyrd hjälp när det är så mycket folk.

Studenten var trött på kvällen men ganska nöjd vad jag förstår. Dagen efter öppnade han alla sina presenter och var fascinerad över hur mycket gåvor han fått. ”Det fattade inte jag”, sa han, ”att man fick så många presenter”.

En dag i Bokskogen

10 Maj

Moster May-Lis bjöd enligt traditionen ut sina syskonbarn med familjer på promenad i Bokskogen för att fira att bokarna slagit ut. I år blev även vi inbjudan trots bristande blodsband (syskonen har gemensam far). Efter promenad med överraskningsbubbel på vägen blev det lunch på golfklubbens riktigt fina restaurang.

Vilken härlig dag!

20180510_12573120180510_13010620180510_13061620180510_13135020180510_132526

8-års-kontroll på Onkologen

10 Maj

Så var det dags för den årliga kontrollen på Onkologen. Jag går varje år eftersom jag är med i Pantherstudien. Alla prover var bra. Men jag beklagade mig över min trötthet, mina kognitiva problem och allt annat som är fel med min kropp. ”Det kanske är dina mediciner som ställer till det för dig”, svara han då. Hm.

Redan i oktober förra året hörde jag av mig till Onkologen för att få hjälp med dessa problem. Då hette det att det inte var troligt att det berodde på Tamoxifen eftersom jag tagit dem så länge. Förslaget hette då utmattningssyndrom eller -depression och rekommenderades att höra av mig till vårdcentralen. I och med att jag är öppen för förslag så länge det leder åt rätt håll så ringde jag såklart vårdcentralen och bad att få en tid med min husläkare. Detta var i början av oktober. Jag fick tid strax innan jul. Jag fick dock en kontakt hos en kurator som hjälpte mig att få remiss till PDT. Jag var vid det här laget helt inne på att mitt mående berodde på psykiska skäl. När jag väl kom till läkaren sjukskrev han mig på 25% i fem veckor. Det gjorde att jag kunde ha kortare arbetsdagar. Vet inte om det gjorde någon nytta dock….

Det gick några månader och i början av mars fick jag ett rejält skov med dåligt mående och jag tog åter kontakt med min husläkare och fick ganska omgående en telefontid. I vårt samtal var mina funderingar på om det ändå hade med min östrogenbrist att göra. Min läkare tog alla tänkbara prover, förutom vanliga sköldkörtelprover så även på bisköldkörtel eftersom mina symptom var tecken på överfunktion. Men alla prover var bra. Då började vi diskutera om jag ändå skulle prova SSRI eftersom det är det enda man kan ge för att ge lättnad vid östrogenbrist. Framför allt gäller det värmevallningar (som i och för sig inte är mitt största problem). Jag läste detta i en artikel i läkartidningen. Tydligen är det vanligt att kvinnor avbryter sin behandling på grund av att de mår så dåligt på medicinen.

Hursomhelst. Min onkolog förklarade att det inte är en stor risk att göra ett uppehåll på tre månader för att se om mitt mående förbättras. Efter 8 år av antiöstrogen behandling är vinsten för ytterligare behandling väldigt liten. Detta måste då vägas mot måendet och livskvaliteten. I och med att jag gick hårt ut med 5 år på Zoladex och Letrozole så kanske inte vinsten är så stor idag, 8 år senare. Efter tre månader ska vi ha ett telefonmöte. Om jag mår mycket bättre utan medicinen ska den helt plockas bort.

Så, nu är första dagen utan Tamoxifen.

Naturupplevelse i Drakamöllan

6 Maj

Martin fick en helg på Drakamöllans Gårdshotell i present från sitt jobb när han fyllde 50. Generöst! Helgen bjöds på en promenad i fantastisk natur. Vi båda tänkte Skottland där vi var förra året vid samma tid. Gårdshotellet ligger i naturreservatet Drakamöllan och har fått sitt namn därefter. Maten på detta ställe var vällagad och av de bästa råvaror, gärna närproducerat.

20180505_13550120180505_14064320180505_14092920180505_17202620180505_19302320180505_195843

Det där med hälsan – och en analys

2 Dec

Ja, det har varit lite si och så med hälsan i höst. Eller sista halvåret faktiskt. Förkylningarna avlöser varandra, jag började träna och därefter sträckte jag först vänstra sidan av ryggen (aj) och sedan vänstra höften (aj aj) och jag är väldigt seg och trött. Jag känner mig inte frisk helt enkelt.

Men jag känner igen det här från andra höstar och undrar om det har och göra med att jag har väldigt mycket att göra under en period aug/sept och att jag inte är så stresstålig och att det kommer som ett bakslag senare på hösten samt att jag ofta går omkring med förkylningar på sommaren vilket gör att jag inte får den återhämtning som jag behöver.

Alla mina värden är såååååå bra när man söker sig till sjukvården. Varför är det så, att om det inte syns på ett blodprov så är det heller inget som finns. Sjukvården hjälper en att överleva (och det gör de bra) men inte att leva. Jag har länge tänkt att det är något som inte står rätt till och en del av det är den stress som kroppen fick i och med de behandlingar jag tidigare fått, cellgifter, antikroppar och strålning samt det faktum att jag jobbmässigt kört på i full fart även om jag egentligen inte orkat hela tiden. Eftersom jag känner att livet inte är superkul när man är begränsad och inte kan planera (tänk om jag blir sjuk) och orken tryter allt som oftast har jag läst och funderat mycket över vad jag ska göra åt det.

Min syster gjorde en hårmineralanalys i början av hösten. Jaha, tänkte jag. Ska det vara något? Jag vet ju vad sjukvården tycker om det, inte bra, det anses vara bluff så självklart ställde jag mig avvaktande till det. Anledningen till att hon gjorde analys vara att hon var så trött på att ha ont i kroppen jämt och att ha så svårt att gå ner i vikt och inte hittade någon lösning på annat sätt.

I analysen kom bland annat fram att hon har låg ämnesomsättning samt status på hennes mineralvärden och förhållandet dem emellan. Hon fick kostråd (som hon väl följt lite grand) och rekommendation om vilka tillskott hon ska ta. Vi skrattade lite åt att hon skulle trycka i sig hela 12 kapslar av ett antal olika preparat.

Efter ca en månad kom hennes första utlåtande: Ett lugn i kroppen, ingen smärta och dessutom hade hon tappat 5 kg! Och vad tror ni jag gjorde då? Jo, gjorde en analys jag också.

Okej tänkte jag, då ska vi se vad det här kan ge. Jag har läst på en del, och kommit fram till vilka problem som kan tänkas vara med min kropp:

  • Låg ämnesomsättning (bukfetma och för hög vikt i förhållande till intag)
  • Trötta binjurar (Mia Lundin om kortisolbrist där merparten av punkterna stämmer in på mig såsom t.e.x. dåligt minne och ”hjärndimma och svårighet att komma upp på morgonen)
  • Låga kaliumvärden (trötthet och muskelsvaghet) p.g.a. diuretika.
  • Hypotyreos (äter Levaxin, men det gör ingen större nytta).

Resultatet på analysen var intressant och bekräftade samtliga av ovan nämnda. Kostråden jag fick var att sammanfattningsvis att öka proteinintaget (med vissa reservationer) och minska på kolhydratintaget och att undvika tillskott i form av kalcium och D-vitamin.

Några resultat:

Långsam metabolism (Typ #1) där bidragande faktorer kan ligga i kost (lågt proteinintag och högt kolhydratintag), endokrin funktion (låg sköldkörtelaktivitet i kombination med låg binjurefunktion), matsmältning (dålig absorption och användning av näringsämnena) och virusinfektioner.

Intressant. Eftersom samtliga bidragande faktorer stämmer in på mig då det också visade sig att jag har för låg saltsyraproduktion vilket ställer till det för matsmältningen. Här fick jag en aha-upplevelse eftersom jag ofta har problem med magen, blir mätt fort, maten lägger sig som en klump i magen och får en konstig reaktion i kroppen så snart jag ätit (inte alltid men ofta). Jag har många gånger trott att svedan i magen kräver syrahämmande medel, men det är precis tvärt om. Med för lite saltsyra i magen får kroppen svårt att bryta ner protein (vilket jag ju ska äta mer av). Saltsyran hjälper till att aktivera viktiga enzymer som t.e.x Pepsin och för att vi ska kunna tillgodogöra oss t.e.x. kalcium och lagra det på rätt ställe (vilket inte är i muskler eller andra mjukdelar).

Det visades sig också att jag hade lågt kalium (!) och natrium. Och lågt mangan. Mangan behövs i kombination med vissa andra vitaminer och mineraler för bland annat kolhydratomsättning och energiproduktion. Typiska bristsymptom är låga blodsockerhalter, ligamentära problem och rubbad fortplantningsfunktion. Hm.

Jag hade också, visade det sig, för låga magnesiumnivåer och för höga kalciumnivåer. Vilket kort sagt inte är så bra för musklernas funktion (konstant muskelspänning och muskelsammandragning) samt att det kan öka risken för artros. Ajajaj.

Det är en diger sammanställning med många förklaringar och råd och till sist rekommendationer vad gäller kosttillskott. Vi skrattade ju åt min syster som skulle äta 12 kapslar om dagen. Jag rekommenderades 32! Jag är verkligen ett ras!

Nu har jag kört full dos i en vecka och känner små små glimtar av pigghet. I går började jag med Metagest med saltsyra och enzymer för att komma tillrätta med matsmältningen. Bristande saltsyraproduktion förvånade mig, ett ganska oväntat resultat men nog så viktigt att komma tillrätta med. För om matsmältningen är dåligt blir även välbefinnandet det och dessutom blir det ju näringsbrist om inte tarmen kan ta upp alla gottigheter man stoppar i sig.

Nästa inlägg kommer att handla om eländets kulmen när jag var i Bilbao.

 

 

 

Utmaningen avklarad

2 Dec

Jodå, jag körde två månader glutenfritt minsann. Och vad blev utfallet? Njäe. Jag mådde inte ett dugg bättre på glutenfri kost och det var ju det som var mitt mål, att känna mig pigg. Jag tror fortfarande starkt på att utesluta så mycket gluten som möjligt ur kosten. Att de flesta (alla?) kan tjäna på det. Men jag bara orkar inte hålla på när jag inte får någon lön för mödan. Sån är jag. Kräver direkt återkoppling. Suck.

Möte i Båstad

14 Aug

I våras kontaktades jag av en journalist som undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp på att bli intervjuad om hur det var att få en slang i tårkanalen (i syfte att töja ut den). Hon hade läst på bloggen att jag varit med om detta och skulle skriva en artikel för Hemmets Journal på ämnet. Lite tveksam var jag allt men då jag blev uppringd körde vi på direkt.

I samtalet kom vi in på andra artikelidéer och jag frågade henne om hon inte ville skriva en artikel om fyra vänner som hittat varandra i cancer men nu mer är vanliga goda vänner än cancernätverk. Bra idé tyckte hon, och det dröjde inte länge innan hon sålt in idén till en tidning. Artikeln skrevs och på fredagseftermiddagen träffades vi, tre bröstlösa vänner i Båstad för att bli fotograferade. Ingrid var bortrest så hon kunde tyvärr inte vara med på gruppbilden.

Det är alltid lika plågsamt att bli fotograferad. Plågsamt på sätt att det inte går att ha kontroll när en fotograf gör jobbet. Fast kul var det såklart att bli fotad med dessa två galningar och det ska bli mycket ”intressant” att få se bilderna. Det regnade lite, lite, så ett paraply figurerade frekvent på bilderna. Men med havet och stranden som fond, och ett behagligt ljus hoppas jag att bilderna ändå blir bra.

Efter fotograferingen åt vi middag på Malens krog, thailändsk kök på en lite lyxigare nivå. Underbart gott, fräscht och trevligt och bra avslutning på vår foto-tur.

Det blev ett par intensiva timmar i Båstad med otroligt mycket skratt. Snacka om kick-start för helgen!

Annika, Toia och Elisabeth i bil

Vi tar skydd från regnet.

 

Att ta sig an en utmaning

7 Aug

Idag är det sista semesterdagen, eller ja, egentligen var ju det i fredags. Hursomhelst. I morgon är det dags att gå tillbaks till jobbet och jag har en tämligen ambivalent känsla kring det. Jag älskar mitt jobb, och ser fram emot att ta tag i allt som ska göras i augusti. Men att komma tillbaks efter semestern betyder också att sommaren närmar sitt slut och vi närmar oss vintern. Jag hatar januari och februari. Hösten kan jag njuta av men de där två första månaderna på året…. Hu.

För att göra mitt liv lite mer komplicerat har jag också bestämt att jag, från och med i morgon, ska börja äta glutenfri kost. Varför kan man undra? Jo, jag är aldrig riktigt frisk. Har alltid ont någonstans eller känner mig matt, eller trött, eller förkyld eller…. You name it! Tänk om det är kosten som är problemet! Jag har testat negativt på blodprov för glutenintolerans (vilket inte är helt tillförlitligt) men kan ändå vara glutenkänslig. Jag tänkte börja med en månad på bara lite kolhydrater och därefter föra in glutenfria livsmedel. Utvärdering om två månader. Då borde jag märka av eventuella resultat.

Och medan hösten börjar tuffa in (den är verkligen på väg!) tänker jag på sånt här:

_DSC5842_DSC5857_DSC5895_DSC6342_DSC6343_DSC6370_DSC6842_DSC686020160601_163812

Att ha firat en 50-åring

6 Aug

Är det klokt egentligen? Att vårt umgänge börjar närma sig 50. Eller snarare börjar passera 50. Jag har ju några år kvar men redan nästa år är det dags för oss att fira Martin som ska passera denna milstolpe.

Hursomhelst, under gårdagskvällen firade vi lilla grannen som ställt till med en väldig fest med underbar mat, rockband och DJ. Och viktigast av allt. Massor med trevliga gäster. Rockbandet bestod av lilla grannens man och tre av hans vänner. Ett väldigt kompetent framträdande som imponerade.

Mingelparty

29 Jul

Vi utnyttjade det fina vädret och bjöd hem ett gäng Vellingevänner. Tanken var ju att vi skulle kunna vara ute i trädgården, det blir ju så mycket enklare då, så det var viktigt att vädret höll i sig. Och det gjorde det! Vi bjöd på tilltugg och gott att dricka. Ett fantastiskt trevligt sätt att umgås på. Ingen middag, ingen bordsplacering, ingen dukning – bara prata med vem du vill och mingla.

En kväll på stranden

26 Jul

Sitter inne medan regnet öser ner. Vi närmar oss höst, med mer regn och svalare dagar, men samtidigt, ibland, så tittar solen fram och ger oss hopp om en förlängd sommar. Tycker inte om vinterhalvåret men måste försöka njuta av livet ändå. Och då kan man ju tänka tillbaks på saker man gjort. Som en kväll på stranden med fina vänner. Så enkelt egentligen. Några SMS om plats och tid och ”ta med er egen mat”, så ses vi!

Sweet sixteen party

23 Jul

Det blev aldrig av att fira Ellinor eftersom Italien kom emellan. Så, istället blev det lite senarelagt med ett eftermiddagskalas i det skönaste av sommarväder. Nästan hela släkten var där. Och matens som serverades var såklart italiensk! Eftersom vi bor på samma gata var det bekvämt att ta ett eftermiddagsbad hemma hos oss som avslut på kalaset.

Landet

19 Jul

I lördags var vi uppe på familjens sommarställe ”Landet” för att fira mamma och bror som fyllt/fyller år. Tyvärr var vädret inte på vår sida så det blev inte någon promenad upp mot skogsbrynet som vi brukar.

Landet är barndom för mig. Hit åkte vi ofta över helgen och vi bodde här hela somrarna. Pappa kom upp över helgen när han jobbat klart. Då brukade vi stå nere vid stora vägen på en sten och vänta till hans vita Volvo kom farande.

Landet för mig är hagar fulla med kor och enorma krusbärsbuskar, plock av hallon i mängder – ut med vägarna och in i skogen – och bad i en sjö som var grön Men vi var barn, vi brydde oss inte, vi hade ju någonstans att bada och var glada för det.

Landet fanns massor med paddbebisar som vi fångade in och höll i våra små händer. Vi var snälla mot dem. Ibland hade vi turen att hitta någon riktigt präktig, vuxen padda, stora som våra egna handflator. Då var vi nöjda. Men när jag var riktigt liten var jag inte lika imponerad då min bror och hans sommarkompis fyllt min sandlåda med dessa små. Och jag öste ut dem igen. Irriterad.

Den där sandlådan. Den var fantastisk. Fylld med Falsterbosand oändligt djupt. Tyckte vi då. Den var rejält urgrävd och återfylld med sand. Och när man kom riktigt djupt ner och man nådde någon slags röströdstrimmig sandblandad jord så kallade vi jordblandningen för lissi. ”Gräv inte för djupt ner så att ni når lissin” brukade vi säga. I den sandlådan byggde jag de mest fantastiska fantasiland.

Tomten ligger på två plan, en kulle och en dal. Nere i dalen var det mest skog och sly och på grannens tomt rann det en bäck. Och i skogen fanns det snok. Min bror och hans sommarkompis hittade massor. Den där bäcken hade vi mycket kul med. Det byggdes oändliga mängder med små brädstumps-båtar i snickarboden som sedan fick sig en tur i vattnet. I bäcken blev det som små stränder på vissa ställen och här fick mina Micki-troll åka på semester. Det var många strumpor som blev dyblöta där.

Vart vi än skulle så cyklade vi. Så familjens alla cyklar togs upp varje sommar. Att cykla på grusväg är något speciellt. Jag minns speciellt hur det var att cykla nedför backen som låg strax bakom vårt hus. Mitt i backen fanns en stor avlång sten som väl nöts fram ur gruset. Prickade man den när man cyklade nerför backen var man körd. Så det gjorde man inte!

Ovanför den här backen låg en samling hus alldeles på vägen till skogen. Förbi dessa hus och alla hagar som låg där emellan kom man fram till ett gult hus. Damen som bodde där odlade jordgubbar. Och här handlade vi varje vecka. Underbara röda, stora jordgubbar. Jag minns speciellt de där jordgubbarna.

Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet med mina nostalgiska minnesbilder. Att vara där nu, är som en tillbakablick på den tid då hagarna var fulla av bär och korna jagade en över gärdsgårdarna, vattnet porlade i bäcken och skogen på väg till Midsommarängen luktade starkt av ramslök. Att vara på Landet är som att återse sin barndom.

Mickes dop - pappa, mormor, Micke och mamma

Landet: Min pappa, mormor, mamma och bror som nyss blivit döpt. Det här är 60-tal.

Semester del 2 och Förkylningen som inte ville ta slut

13 Jul

Nu påbörjas semestern del 2. Och jag har inte planerat in någonting alls förutom några sociala saker. Det får bli som det blir. Jag hoppas på hyfsat väder och mycket tid i trädgården.

Min förkylning finns där, var till och med på vårdcentralen i måndags och fick antibiotika (inga underverk än så länge). Så nu har hela familjen varit sjuka. Måtte det inte bli mer.

Under tiden jag skriver detta kommer Martin hem för att vila sig. Han har åkt på omgång 2 av denna evighetssmitta.

 

Mozart, Grossglockner och svindlande vägar

8 Jul

På vår väg hem från Italien hade vi tre mål:
1. Österrikes högsta berg Grossglockner med sin glaciär.
2. Grossglockner Hochalpenstrasse (väg 107).
3. Mozartmuseet i Salzburg. Det senare var efter önskemål från den lille pianisten här hemma.

Eftersom vädret höll på att förändras till det sämre var det nära på att detta höll på att brinna inne. Men vi hann!

1 och 2. Den där vägen måste jag erkänna, gjorde mig faktiskt lite illamående (note to self: Ta med åksjukepiller när du ska åka på alpvägar) men det var en fantastisk naturupplevelse. Och vi fick se berget och glaciären och den blankaste alpsjö man kan tänka sig. Vi bodde på Haus Bergkristall i Heiligenblut men den trevligaste värd man kan tänka sig. Som helt oväntat började prata svenska med oss med lätt brytning (svensk mamma). Superfin lägenhet med all den furulycka man kan vänta sig från en traditionell alphus. Rekommenderas. Alldeles invid gick linbanan och man kunde, sa vår värd, vid rätt omständigheter åka skidor hela vägen ner till huset. Låter inte helt fel för en vintersemester.

_DSC6803_DSC6809_DSC6811_DSC6831_DSC6983

3. På vägen hem körde vi in om Salzburg, egentligen bara för att bese Mozarts födelsehem där de upprättat ett museum. Arvid var väldigt irriterad på mig och Nils för att vi gick igenom rummen för fort. Han ville stanna vid varje sak och nogsamt läsa texten som stod. Och det fick han, med en snäll pappa som sällskap. Vi åt lunch (Gulaschsoppa så klart) och for vidare mot Hannover där vi skulle sova över.

Värmebölja, en pinjekotte i terracotta och poolbad

7 Jul

Alldeles i början av semestern hade vi lite moln och regn och åska. Men en väldigt skön temperatur. Detta skulle komma att förändras ganska snart då Italien visade sig från dess rätta sida, torrt och varmt och soldis. Detta gjorde att ungdomarna gärna vistades i poolområdet. Och de gjorde de rätt i. Bad och sol. Med undantag för mina ungar som bara badade och var lika bleka när de kom som när de åkte hem. Och som ville åka med på sightseeing. Skumt.

Det är skönt, när det är så varmt, att ligga under parasollet alternativt befinna sig i poolen under dagen och åka på tur på kvällen när det blivit lite svalare. Så gjorde vi också flera dagar. Vi besökte Volterra, Greve (fantastiskt vackert) och var en sväng utanför Poggibonsi där min lilla svägerska hittat det opimala terracottastället, med den perfekta pinjekotten i svartbränd patinerad terracotta. Där hamnade vi i hettan. På ett teracottabränneri. Och svetten rann. Men nu har vi en väldigt fin trädgårdsprydnad som hastigt sattes ut i trädgårdens regn när vi kom hem. Kontraster.